Det kom ett brev…

Ett brev från vår #61 Marcus Carlsson som vill berätta bl.a. om hur ”Tillsammans är vi Hammarby” inte är bara en fras som vi säger utan hur det fungerar i verkligheten, hur det kan kännas för en spelare att vara ”ny på jobbet”, hur saker kan förändras bara man hamnar i rätt miljö och sammanhang!

Inför detta år var jag otroligt less på att spela hockey och ställde mig frågan om det var värt att fortsätta. Efter att ha samtalat lite med Mattias Enroth under sommaren sa han att Benny Rönnelöw är en bra tränare för mig. Jag som endast tillhört Haninge under min tid som seniorspelare tvekade på om jag verkligen skulle byta förening. Sen när det var klart med Hammarby vill jag bara poängtera att jag kände en enda spelare. Dvs Enroth.

Jag kom till första fysträningen på sommaren och möttes av Herr Josdal. Jag var väldigt nervös över hur man skulle bli bemött när man kom från en motståndare med lite rivalitet. Har nog aldrig blivit så väl omhändertagen av ideella krafter någonsin, varken inom hockey eller något annat område. Alla grabbar hälsade och välkomnade mig till Hammarby. Ett Hammarby byggt av ideella krafter och stora hjärtan. Min enda förhoppning denna säsong var att få tillbaka glädjen.

Säsongen drog igång på is och ingen kan väl påstå att vi hade en drömförsäsong. Visst vi vann 3 av 4 matcher men vi spelade väl ingen vidare hockey. Tungt var det också under inledningen av serien med hjärnskakningar och skador. 15 man till matcherna, sena träningar från 21-22, usla förutsättningar vad gäller ishallen mm. Men lik förbannat kom alla spelare ner vare sig man var skadad eller hel. Alla kom ner för att de älskar att spela ishockey. Alla kom ner för att de älskar att spela ishockey i Hammarby. Alla kom ner för att de älskar de personer som befann sig i vårt omklädningsrum.

Spelet stämde väl lite bättre ju längre serien varade och vi lyckades slå Haninge och klättra två placeringar inför Östra vårserien. Vi slog ett Haninge som jag kom ifrån. Ett Haninge som jag inte fick något förtroende i. Efter denna serie tror jag alla började hitta sina roller i laget. Alla i laget visste att fortsätter vi att kämpa på detta sätt så kommer vi bli otroligt svårslagna.

I Östra vårserien var vi i den högre delen av serien konstant. Vi hade playoff som mål men låg efter både Åkers och Haninge. Men ingen i laget slutade tro på att vi skulle greja det. Efter att vi slagit Haninge på bortaplan med 4-3 var det dags för Bajenkvällen. Och en negativ trend skulle brytas.

Inför matchen gick jag runt på Hovet och tänkte: – Fan vilka underbara människor som jobbar med detta lag. Våra materialare packade alla trunkar i LW-hallen och körde dem till Hovet så vi skulle kunna sköta våra jobb. Det fanns frukost på morgonvärmingen. Det fanns massör, det fanns precis alla förutsättningar man kan önska sig. Och allt detta var av ideell kraft, av våra underbara ideella krafter. Under denna match kändes det mer och mer ångestladdat. Vi fick inte förlora denna match. Detta ska vi bara vinna!

Straxt därefter får jag göra, än så länge, mitt livs mål, möter en lagledare i båset som säger: -Fan vad jag älskar dig. Jag möter Micke Sjöqvist efter matchen som säger: – Fan, Mackan!!! Du har gjort så denna förening kommer överleva! Jag blir så förvånad över de orden. Om det är något som får allt detta att fungera så är det alla supportrar. För är man nere varje dag och tvättar, dammsuger, fixar och trixar för alla grabbar så anser jag att man är en supporter med otroligt stort hjärta.

Vi lyckades verkligen med vårt mål denna säsong och det är tack vare ett jäkla hårt jobb! Därför finns det så många jag vill tacka. Framförallt denna förening för att den har gett mig en hel del nya vänner och en enorm glädje till sporten! Nu ser vi fram emot nästa säsong, vare sig den blir med 15 nya ideella krafter eller ingen ny!

Tack för denna säsong! #61